Kulturarbetare...

I söndags var jag på Konsthallen och lyssnade på berättelser från helt vanliga Malmöbors liv. 100 av stadens invånare hade fått hjälp med att formulera en berättelse ur sitt liv. Det hela är ett projekt med stöd från Kulturnämnden, AF-Kultur och de vanliga bidragsinstitutionerna. Det är här det börjar gå snett....

Jag tycker att grundidén är lysande. Vanliga Malmöiters berättelser ur livet. Om bara inte kulturarbetarna blivit inblandade. Då hamnar nämligen berättandet på Konsthallen, inför en exklusiv publik ur Malmös övre medelklass. Och så ska det göras en bok, och en teaterföreställning och det ska projektledas och formges och filmas och bla bla. Som framför allt den kulturellt konsumerande medelklassen förväntas ta del av. Givetvis bakas det in i en analytisk ram. Då låter det så här:

"Malmö har förändrats. Gått från klassisk arbetarstad till modern stad med t ex en högskola som växer så det knakar, en bro mot kontinenten och med ett bostadshus som skruvar sig mot himlen. Men hur ser då malmöbon ut idag, 2005?"
Jaha, en arbetarstad kan inte vara modern? Tror de att malmöbon ser annorlunda ut idag än när det fortfarande var en arbetarstad? Newsflash: arbetarklassen finns fortfarande, den har inte försvunnit och den sociala utslagningen accelererar! Det är bara det att det sker utanför de kulturella salongerna...

Tänk om man istället tagit berättandet ut på gatan! Kom till Slottsmöllan på lördag kväll och berätta din historia. Eller på Nydala-toget, på Sorgenfris fotbollsplan, Rosengårds Centrum, Augustenborgstorget...

Enligt uppgift har projektet fått 700 000 skattepengar. Och eftersom jag själv rört mig i de där kulturkretsarna känner jag förstås igen en hel del av namnen på de som fått del av bidraget. För det är ofta samma lilla krets av personer som får kulturstöd och bidrag till diverse projekt, gång på gång på gång...

Men berättelser är gratis, och lyssnandet likaså. Fast det är ju klart, kulturarbetarna ska ju också leva...