En smula hopp...

Bland bomber och granater

I förra veckan stod jag i lobbyn på Saidas sjukhus, och pratade med en av läkarna på sjukhuset. Han berättade för mig på perfekt engelska om de okonventionella och enligt lag förbjudna vapen som Israel använt i bombningarna av Libanon. Han stod och pratade om fosforbomber, om hur de brinner, fortsätter brinna när de sprids över byggnader och människor, och saker, och jag skrev in det i min anteckningsbok, antecknade allt han sade, men kunde inte första vidden av det förrän dörrarna öppnades, och en bar rullades in.

På båren låg en liten flicka, inte äldre än tolv år, och hennes kropp var sönderbränd, intill oigenkännlighet. Hennes ögonlock tycktes fastklistrade vid ögonen, hennes ansikte var kolsvart, och huden svart, och hård. Den vidriga lukten av henne spreds i foajén, den letade sig in i mina näsborrar, och min munhåla, och jag ägnade kvällen åt att försöka få ut doften av bränd människa ur mina lungor, och ur mina kläder. Jag kan fortfarande känna lukten av henne, fastän lukten borde vara borta för länge sedan, och jag kan fortfarande se henne framför mig.

Trip to Lebanon

Ovanstående är från Hanin Shakrahs utmärkta blogg Trip to Lebanon. Hon bloggar inifrån Libanon om hur livet är för människorna där, bakom propaganda och bortom nyhetsrapporteringen.

Fler länkar:

Electronic Lebanon

Blogging the latest round of Israeli aggression against Lebanon

Till sist ett citat av Robert Fisk (/från Hanins blogg ovan) som jag tillägnar Per T Ohlsson på Sydsvenskan. Han vet varför...

"Människor som kallar hederliga kritiker av Israel för antisemiter gör den verkliga antisemitismen rumsren."