
Det första som slår en är hur oerhört naiva de verkar vara. OK, orimliga mängder gräs har brunnit och orsakat interna rökskador, men jisses... Det verkar ju som om de hade någon form av politisk analys av världen, men det tycks försvinna bland rosa moln och österländsk mysticism. Visst, anar man ett visst uppvaknande mellan raderna men det blir sällan långvarigt.
Författaren är verkligen ingen språkkonstnär, och efterhand blir de korta, avhuggna meningarna allt mer tröttsamma. Att berättelsen sen känns som om den bara skrapar på ytan utan att avslöja något av vad som finns därunder gör det inte bättre. Personerna i gruppen blir aldrig mer än konturer. Man får inte veta något om vad som driver dem, och mycket lite om vad de är för människor. Det blir ofta konflikter i gruppen, men vi får egentligen aldrig veta något om vad konflikterna handlade om och hur resonemangen gick.