Första demon

Elliott på sin första demonstration, till stöd för Palestinas folk.

Helt underbar

Ytterligare en odödlig klassiker

Bill Bryson: En kortfattad historik över nästan allting

Bokens titel ljuger inte. Bryson försöker klämma in allt mellan Big Bang och igår under pärmarna på en tjock volym (med pytteliten text). Ett hopplöst projekt kan tyckas och det är det förstås också. Fokus ligger därför på vetenskapshistorien och vem som gjorde vad och hur de kom fram till det de kom fram till. Inte sällan handlar boken också om vad vetenskapen misslyckades med att komma fram till, eller vad den trodde att den kom fram till eller vad den inte kan enas om att det kommit fram till. Eller inte.

Bryson ror projekt iland med stor humor och massor av entusiasm. Boken är svår att lägga ifrån sig. Gapskratten blandas med fascination för vårt fantastiska universum och för den planet som vi i många stycken vet mindre om än vad vi vet om rymden omkring oss. Borde vara obligatorisk läsning på högstadie och/eller gymnasium. Absolut rekommenderad.

Gammal favorit

Mycket bra gamla musikvideos kan man hitta på YouTube...

Min älskade på Pont Neuf

Första dagen i Paris, bro 9 med varuhuset Samaritine i bakgrunden. Det var dit vi var på väg för att inta takserveringen, men med en osviklig känsla för timing så var det stängt för renovering.

Paris alltså. Wikipedia säger att Paris tar emot 30 miljoner turister varje år och att 3,6% av arbetskraften är sysselsatt inom turistnäringen. Det märks. Paris är en turistfälla! Missförstå mig rätt, Paris är lika vackert som det sägs. Det är bara det att du blir vackert blåst också...

Att ta flyget kl sju på morgonen kan låta som en utmärkt idé när man gör sin bokning. Man får ju nästan en hel dag över. Den dagen tillbringas dock i ett sömnigt rus.
Notre Dame är etta på listan över de mest besökta turistmålen i Paris, och det var också först på vår turnéplan. Det låg helt enkelt nära hotellet, och såg ut att vara lagom enkelt med tanke på nyss nämnda rus. Vår Dam är mycket vacker på utsidan och det var precis så långt vi kom. Det finns helt enkelt bra skäl till att Notre Dame toppar turistlistan och de långa slingrande köerna bar vittnesmål om det. Kyrkans mycket speciella takstatyer (som tydligen faktiskt heter gargoyler på svenska) är väl värda att se.

Istället bestämde vi oss för att hitta ett café att ta något att dricka på. Om man går efter antalet besökare är alla fik i centrala Paris fantastiskt bra. Det gällde inte minst för fiket vi valde. Massor av roliga mjölk- och yoghurtdrinkar fanns på menyn såväl som fruktsallader. Drinkar och exotisk fruktsallad beställdes alltså. Drinkarna var lika bra som de verkade på pappret, men salladen var en besvikelse för €8. Smällar man får ta på första dagen... (trodde jag).
Därefter var vi helt enkelt för trötta för att ta oss för något vettigt förutom att besöka den lokala speceributiken och skaffa lite camenbert till kvällsmat. Perfekt innan kuddens dragningskraft blev för stor och en kollision var oundviklig.

Söndagen var resans höjdpunkt eftersom det var vår första bröllopsdag (efter 16 anti-bröllopsdagar, så kan det gå). Dagens grå himmel talade för att inomhusaktiviteter var en bra idé. Mer omfattande aktiviteter inomhus än att gå på Louvren (fyra på turistlistan) blir svårt att hitta i Paris. Det sägs att det ska ta flera månader att se alla föremål som visas där. Efter gårdagen fruktade jag att det också skulle ta flera månader att komma in, men köerna var överraskande korta. Ingång genom glaspyramiden för övrigt.
Efter biljettinköp var det bara att ge sig iväg i riktning mot Mona Lisa. Det var ju lika bra att ha den avklarad. Man kan få guidning i hörlurar, och det finns en speciell Da Vinci-kods guidning med Jean Reno som speaker. Mona Lisa är utan tvekan huvudattraktionen här och speciella skyltar visar vägen till den relativt anspråkslösa tavlan. Trots det var det inga större problem för att komma fram för att ta en titt, men det är svårt att undkomma känslan av att "den där har jag ju redan sett"...
Förutom La Joconde så finns det som sagt en hel del att se på Louvren. Vi kollade på en del statyer och andra föremål från antiken (Rom och Grekland), och sen blev det en snabb runda genom Mesopotamien och sumererna. Det finns såväl caféer som restauranger på Louvren och priserna och utbudet var helt OK, vilket, skulle det visa sig, inte är något att räkna med i Paris.

Söndagen var en fullpackad dag i aktivitetslistan, så efter Louvren bar det i väg på Metron till Montparnasse där vi skulle ner i underjorden för att se på Katakomberna. Dessa underjordiska gångar var ursprungligen kalkgruvor från romersk tid som på sent 1700-tal gjordes om till en gravplats. Befolkningen i vissa delar av Paris hade tröttnat på att bo intill kyrkogårdar som spred smitta från massgravar och halvdana begravningar. Det beslutades alltså att döingarna skulle flyttas till de nerlagda gruvgångarna. Jag undlåter helst att tänka på vilket slit det måste ha varit att släpa ner benen av mellan 5 och 6 miljoner människor (!) och stapla dem i stabila högar. Min bild av katakomberna var att det var underjordiska gångar med lite skelett i. "Lite" är ordet som inte hör hemma i den meningen. Från golv till tak i 3 meter djupa högar ligger enorma mängder ben i gång efter gång. En eloge för att informationsskyltarna för en gångs skull var på engelska också, och inte bara på franska som annars är brukligt. Väl värt ett besök med andra ord.

Efter samlingen med dött folk begav vi oss tvärs över stan (över Seine i alla fall) till en stor samling med i allra högsta grad levande folk. Den här söndagen var det målgång i Tour de France och stor folkfest på Champs Elysée. Kort slutartid i kameran gör det möjligt att faktiskt se cyklisterna (lägg också märke till amerikansk turist med iPhone längst nere til höger i bilden). I verkligheten är det nästan löjligt hur snabbt de svischar förbi. Nu var det inte helt lätt att se något ändå eftersom det var hur mycket folk som helst längs gatorna. På grund av Tourens avslutning var det också stängt i Triumfbågens utsiktsplats, men vi kunde i alla fall bocka av den i turnéplanen.

På vägen till Champs Elysees passade vi på att besöka Marais-kvarteren där det judiska samhället lever sida vid sida med gayfolket. Vår plan var att hitta en bra restaurang att äta på här, men det var fullsatt på de flesta ställen redan och haket som Lonely Planet rekommenderade såg inte så lockande ut i verkligheten. Kul att strosa omkring där i alla fall och vi såg ett par märkliga barndemonstrationer som drog fram högljutt sjungande. Inte en aning om vad det handlade om och språkförbistringen gjorde att det inte kändes lönt att fråga.
Till sist hittade vi alla fall ett ställe att slå oss ner på för att få något att äta. Här hade jag redan börjat lägga märke till en annan märklighet. Det verkade som om alla (franska) restauranger hade mer eller mindre samma meny där kötträtterna utgjordes av entrecote respektive pepparstek. En entrecote blev det och det var inget fel på den, även om jag hade önskat att den höjde sig lite mer över genomsnittet med tanke på det väl uppskruvade prisläget.
Tillbaka på hotellet hade vi nu fått ett nytt rum (det första hade en jobbig lukt av mattlim eller nåt). Rummet låg högst upp i huset så nu kan man dessutom säga att man bott under takåsarna i Paris. Trevligt litet hotell med utmärkt läge och legendariskt trånga korridorer och små men fina rum. Utmärkt frukost hade de också så hotellet kan rekommenderas.

Kvällen skulle avslutas på en bra restaurang hade vi bestämt. Det var ju trots allt bröllopsdag. Dock hade svårigheterna med att hitta ett sånt etablisemang börjat bli allt mer uppenbara så vi beslöt oss till sist för att satsa på att kolla läget längs rue Mouffetard. Gatorna mellan hotellet (som ligger precis intill Sorbonne-universitetet i Latinkvarteren) och rue Mouffetard var otroligt öde för att vara Paris och efter att ha gått mer eller mindre vilse ett par gånger var det bara av en ren slump som vi plötsligt hamnade helt rätt. Restaurangerna och uteserveringarna såg fantastiskt pittoreska ut och det var en behagligt varm kväll. Men så är det det här med menyerna. De flesta restauranger erbjuder tre-rättersmenyer i olika prislägen parallellt med den ordinarie menyn. Med tanke på att en varmrätt kostar ungefär lika mycket som en tre-rätters är det svårt att förstå varför man skulle välja enstaka rätter a la carte. Jag tycker fortfarande också att det är svårt att förstå varför menyerna är i princip identiska på alla restauranger! Då vi vanligtvis väljer matställe efter vad menyn erbjuder blev det här till att välja efter vilken som såg trevligast ut eller vilka framburna rätter som såg mest lovande ut. Det är som sagt i regel fullt av folk på alla restauranger så det urvalskriteriet faller också bort. Ett etablisemang valdes därefter ut och tre-rättersmeny beställdes: sniglar till förrätt, entrecote till huvudrätt och glass respektive creme caramel till efterrätt. Maten var OK, men inte mer. Kanske är det för att jag har för högt ställda förväntningar, men det saknar det där extra som det franska köket ryktas kunna erbjuda. Hur som helst, med så gott sällskap så var det en trevlig kväll i alla fall.

Måndag morgon. Strålande solsken. Eiffeltornet skulle bestigas. Vi satsade på att komma tidigt för att slippa köerna. Det misslyckades. Sett från den ljusa sidan så blev köerna bara längre och längre bakom oss så det får betraktas som en framgång ändå. Katarina hade gett tydliga instruktioner om att jag skulle tvinga med henne högst upp oavsett vad hon gav för ursäkt för att banga ur när det väl var dags. Nu slapp hon undan ändå för lagom till vi närmade oss biljettluckan meddelade den stora informationstavlan att översta plattformen var tillfälligt stängd pga överbefolkning. Andra våningen fick räcka. Man kan köpa biljett till toppen på tvåan också och sen vänta hoppfullt på att det ska öppnas igen, men vi hade köat tillräckligt tyckte vi. Utsikten är dessutom spektakulär nog på tvåan. Kamerorna gick varma och vi vinkade hem.

Nästa landmärke i turnéplanen var Montmartre så vi hoppade på Metron igen. Paris tunnelbana är för övrigt ett kapitel för sig. Rörigt linjenät och ingen som helst information på något annat språk än franska gör det bitvis knepigt att veta var man ska ta vägen. På något sätt kom vi i alla fall fram till Montmartre och klev upp i solljuset mittemot den röda kvarnen på Moulin Rogue. Möjligen var det för att vi var en smula trötta, men Montmartre gjorde inget vidare bra intryck på oss. Vi tog oss till caféet där Amelie jobbade i filmen som gjort stadsdelen än mer känd. Ett ganska anspråkslöst ställe i korsningen mellan två osedvanligt fula och tråkiga gator. I sanningens namn kändes det mindre som en turistfälla än jag väntat mig, med Creme Brulé "som Amelie vill ha den" det enda på menyn som nämnde filmen. Fullsatt var det i alla fall så vi gick vidare. Ett par kvarter och ett stort antal turistfällor maskerade till caféer senare sa vi Au revoir Montmartre och tog metron tillbaka till Latinkvarteren för att pusta ut på hotellsängen.
Magen gjorde sig snart påmind genom att upplysa om att det var tomt och ödsligt där nere så vi gav oss ut på caféjakt igen. Jag hade bestämt mig för att käka en crepe (säljs överallt) innan vi åkte hem, så vi tog en sväng igenom matkvartern i närheten. En crepe med Nutella blev det till slut, men vid det laget var en sockerbomb inte vad magen behövde. Vi hamnade därför snart på ett matställe vid torget framför Pantheon där dricka (Cola) och getostsallad och ostbricka beställdes. Ostarna imponerade inte på Katarina medan jag tyckte att salladen var helt OK. Bomben i botten på turistfällan var dock Colan. Menyn listade olika storlekar på dessa och vi beställde oklokt Cola utan att ange någon storlek. Resultat: Två medelstora glas Cola á 60kr. Styck! Världen borde inte befriat snigelkrämarna under andra världskriget!

Nästa anledning att morra över fransoserna var inte långt borta. Frankrike är som bekant ostarnas förlovade land och då måste man ju besöka ett fromagerie för att inhandla en del att ta med hem. Tack vare den medsläpade bärbara datorn och frikostigt med trådlösa nätverk (tyvärr med fransk prisnivå) så söktes ett antal lämpliga objekt fram. Molnen flockades vid horisonten redan där för det var tydligt att de flesta hade stängt på söndagar och måndagar! Några som möjligen kunde ha öppet låg i trakterna av rue Mouffetard så vi begav oss iväg ditåt. Självklart var även de stängda, men vi hittade en vanlig närbutik med ett imponerande utbud av allehanda ostar och salamikorvar! Tack och lov för Paris nordafrikanska invandrarbefolkning!
När vi var i trakterna passade vi på att besöka caféet i moskén. Söta bakverk och hett myntaté serveras för en billig peng (!!!) på en lummig innergård. Små Jihadsparvar med självmord i blicken och himmelriket i sinnet störtar av och till ner från himlen för att stjäla din kakor.
Det är inte svårt att förstå varför caféet har blivit så populärt. God och billig fika i en vacker och lugn miljö (sparvarna till trots) är en svårslagen kombination. Muslimerna var de enda som inte försökte blåsa oss den här dagen. Tack för det!

Precis intill ligger Les Jardin des Plantes eller Botaniska trädgården på svenska som också fick ett besök innan vi begav oss hem mot hotellet igen, fullastade med ostar och korvar. (Väl tillbaka på Kastrup var det fullt möjligt att lokalisera resväskan på rullbandet enbart med hjälp av luktsinnet).

Kvällen innehöll ett nytt restaurangbesök (denna gång i Latinkvarteren) med en ny medioker tre-rättersmeny till överpris. Tipset här blir alltså följande: innan du reser till Paris finkammar du Internet och bekantskapskretsen efter tips på bra restauranger. Får du inte tag på några så glöm det där med god fransk mat och utforska istället det nordafrikanska köket eller varför inte det tibetanska? Det senare var förvånansvärt rikligt förekommande.

Tisdagsmorgonen innebar uppstigning 4.30 för hemfärd till Sverige. Metron bjöd på en sista rysare med försenade tåg och information över högtalarsystem enbart på franska. Det här var alltså då tåget till den internationella flygplatsen vi talar om... Som tur var hjälpte en fransk tjej oss med översättningen.

Paris är en vacker stad och väl värd ett besök, inte minst om man som jag aldrig varit där. Det är dock rekommenderat att vara förberedd på att allt är dyrt, köerna är långa, den franska maten är turistmedioker och kärleken till det egna språket är helig. Med det i bakhuvudet kan man ha hur trevligt som helst.

Jan Svante Vanbart: Vi drog (Jorden runt med 68-generationen)

I början av 70-talet ger sig en grupp hippiesar från Drakabygget i norra Skåne iväg på en resa som ska ta dem från Sverige till Indien och därifrån vidare till Australien via Bali och Malaysia för att sluta i Mexico och USA.

Det första som slår en är hur oerhört naiva de verkar vara. OK, orimliga mängder gräs har brunnit och orsakat interna rökskador, men jisses... Det verkar ju som om de hade någon form av politisk analys av världen, men det tycks försvinna bland rosa moln och österländsk mysticism. Visst, anar man ett visst uppvaknande mellan raderna men det blir sällan långvarigt.

Författaren är verkligen ingen språkkonstnär, och efterhand blir de korta, avhuggna meningarna allt mer tröttsamma. Att berättelsen sen känns som om den bara skrapar på ytan utan att avslöja något av vad som finns därunder gör det inte bättre. Personerna i gruppen blir aldrig mer än konturer. Man får inte veta något om vad som driver dem, och mycket lite om vad de är för människor. Det blir ofta konflikter i gruppen, men vi får egentligen aldrig veta något om vad konflikterna handlade om och hur resonemangen gick.

Kim Stanley Robinson: Fifty Degrees Below

Fifty Degrees Below är andra delen i Kim Stanley Robinsons framtidstrilogi om klimatförändringarna. Persongalleriet är detsamma som i första delen (Forty Signs of Rain), men i tvåan är det forskaren Frank Vanderwal som står i fokus. Vanderwal jobbar för miljöorganet NSF (National Science Foundation) med att hitta radikala metoder för att hejda den globala uppvärmningen. Samtidigt saknar han fast bostad i ett Washington som fortfarande lider av sviterna av översvämningskatastrofen som slog till i första boken. Beväpnad med sin vildmarksutrustning bestämmer sig Vanderwal för att bosätta sig uppe i ett träd i ett parkområde. Samtidigt får han åter kontakt med kvinnan han träffade i första boken som nu visar sig vara en hemlig regeringsagent.

Boken slirar vilt mellan att vara en framtidsvision och en mer traditionell thriller, och lyckas bara sådär. Överhuvudtaget är "sådär" en bra beskrivning hur jag känner för boken. Jag skulle inte på något sätt beskriva den som dålig, och handlingen lyckas med att dra en med sig, men något storverk är det inte.

Kim Stanley Robinsons mest kända verk är annars Mars-trilogon (Red Mars, Green Mars och Blue Mars) om människornas kolonisation av Mars. De böckerna har en självklar plats som klassiker i en samling med anarkistisk sf-litteratur, för där citeras Bakunin och Kropotkin friskt.

Klimattrilogins tredje del, Sixty Days and Counting, kommer ut i Europa i oktober. En intervju med Kim Stanley Robinson om böckerna kan läsas här.